Minty
Igår dog min häst. Min lilla ponny som jag har haft sedan den dagen jag föddes. Jag fick henne av min mormor då.
Liv och död. Djupa grejer! Hittills har jag haft tur i mitt liv och inte förlorat många. Min mormor och morfar dog när jag inte var tillräckligt gammal för att riktigt fatta, eller att jag hunnit lära känna dem riktigt. Det var jobbigt när de dog, men igår när min älskade Minty dog. Obeskrivligt. Jag har ofta tänkt på om någon i min närhet, människa, skulle dö och hur ledsen jag skulle bliJag vet att jag kommer bli ledsen, men jag kan inte riktigt tänka mig ett liv utan dem. När jag har tänkt på när Minty skulle dö då har jag tänkt att jag är ju så beredd på att hon ska dö så jag kommer ju inte bli så ledsen isf.
FEL. Jag fullständigt skrek ut min gråt när hon hade dött. Jag kunde inte andas. Den enda jag kände var en sten i min hals som bara växte och orsakade smärta, mina tårar var inte tårar. De var en lavaström som rann och brände över hela mitt ansikte. Exakt så som jag kunde tänka mig att det skulle bli om någon bror eller syster till mig skulle dö. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas när någon av dem dör om jag trodde att jag inte skulle känna så mycket när Minty dog och jag faktiskt höll på att gå under.
Min älskade Minty, nu ligger din jordsliga kropp under markytan insvept i filtar och försvinner sakta men säkert. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och det är så overkligt att du inte står i hagen längre, som du har gjort i 32 år. Sedan innan jag ens var född.
Du älskade att bo här. Det är den enda saken jag verkligen är säker på i livet. Du bodde ibland på andra ställen, men det här var ditt hem. När du rymde från de andra ställena, stod du ofta här på gården efter ett tag.
Du kunde gå runt fritt på gården och du höll dig här. Mitt lilla gårdstroll<3
Jag fattar inte att jag aldrig kommer att få borsta din fluffiga päls mer och känna lukten av riktig häst. För mig kommer bara du lukta riktig häst, för du var den första hästen för mig.
Jag tänker försöka komma ihåg dig för den du var, tjock smart och snäll med verkligen alla. Inte stel och med öppna ögon när vi lade dig i traktorskopan. Ditt huvud var så lätt. Jag fick hålla i det för att det inte skulle släpa i marken när vi lade dig i skopan.
Men nu vilar du föralltid ovanför hagen, i Lillhallen, med utsikt över ditt hem.
För det var det värt att släpa dig. Även om det kändes som att en del av mig dog av det.
Liv och död. Djupa grejer! Hittills har jag haft tur i mitt liv och inte förlorat många. Min mormor och morfar dog när jag inte var tillräckligt gammal för att riktigt fatta, eller att jag hunnit lära känna dem riktigt. Det var jobbigt när de dog, men igår när min älskade Minty dog. Obeskrivligt. Jag har ofta tänkt på om någon i min närhet, människa, skulle dö och hur ledsen jag skulle bliJag vet att jag kommer bli ledsen, men jag kan inte riktigt tänka mig ett liv utan dem. När jag har tänkt på när Minty skulle dö då har jag tänkt att jag är ju så beredd på att hon ska dö så jag kommer ju inte bli så ledsen isf.
FEL. Jag fullständigt skrek ut min gråt när hon hade dött. Jag kunde inte andas. Den enda jag kände var en sten i min hals som bara växte och orsakade smärta, mina tårar var inte tårar. De var en lavaström som rann och brände över hela mitt ansikte. Exakt så som jag kunde tänka mig att det skulle bli om någon bror eller syster till mig skulle dö. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas när någon av dem dör om jag trodde att jag inte skulle känna så mycket när Minty dog och jag faktiskt höll på att gå under.
Min älskade Minty, nu ligger din jordsliga kropp under markytan insvept i filtar och försvinner sakta men säkert. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och det är så overkligt att du inte står i hagen längre, som du har gjort i 32 år. Sedan innan jag ens var född.
Du älskade att bo här. Det är den enda saken jag verkligen är säker på i livet. Du bodde ibland på andra ställen, men det här var ditt hem. När du rymde från de andra ställena, stod du ofta här på gården efter ett tag.
Du kunde gå runt fritt på gården och du höll dig här. Mitt lilla gårdstroll<3
Jag fattar inte att jag aldrig kommer att få borsta din fluffiga päls mer och känna lukten av riktig häst. För mig kommer bara du lukta riktig häst, för du var den första hästen för mig.
Jag tänker försöka komma ihåg dig för den du var, tjock smart och snäll med verkligen alla. Inte stel och med öppna ögon när vi lade dig i traktorskopan. Ditt huvud var så lätt. Jag fick hålla i det för att det inte skulle släpa i marken när vi lade dig i skopan.
Men nu vilar du föralltid ovanför hagen, i Lillhallen, med utsikt över ditt hem.
För det var det värt att släpa dig. Även om det kändes som att en del av mig dog av det.
Vila i frid Minty
Kommentarer
Trackback
